Vinnaren av skolårets komet 2013 är Desirée!

Bakgrund och motivering

Desire har kämpat med svår dyslexi i flera år.

Efter att ha tragglat varje sida fyra gånger, har det fortfarande varit omöjligt att förklara innehållet under läxförhören i klassen. Lärarna anklagade henne för att vara lat. Klasskamraterna anklagade henne för att vara annorlunda.

I våras fick Desire – som kämpat så länge och som suttit med tårade ögon – äntligen sin revansch. Efter att i hela sitt liv ha fått kämpa mot böckerna och oförstående lärare & elever, gav hennes ansträngningar resultat. Hon skrev ett B på nationella proven – i Svenska!

Allt vi gör och upplever påverkar hur vi är som människor; vad vi vet och inte vet, vad vi kan och inte kan. I sin kamp mot dyslexin har Desire bevisat för oss att de små skillnader som skiljer oss åt ifrån början är försumbara i förhållande till alla de erfarenheter vi skaffar oss genom åren.

I Desires situation är det lätt att börja se sig själv som en person som aldrig har kunnat – och som därför heller aldrig kommer att kunna. Men Desire vägrade att ge upp. Hon vägrade att låta sina då svaga svenskkunskaper bli en del av hennes självbild.

Precis som Desire får vi aldrig glömma att det är våra tidigare erfarenheter som avgör vår förmåga att lösa en uppgift. Du kan göra och klara precis vad du vill.

Välj det du vill uppnå och stanna inte förrän du har lyckats.

Du kan mer än du tror.

Desires berättelse, berättad av hennes mamma:

Som en tandlös ettagluttare skuttade hon iväg till skolbussen. Desire älskade skolan från dag 1. Hon var vetgirig och var aldrig sjuk. Det visade sig däremot att det hon trodde skulle bli så enkelt och vara så roligt egentligen var väldigt svårt, bokstäverna dansande.

När det var dags att lära sig multiplikationstabellen utantill blev det lika omöjligt som att ta sig fram på öppet hav i en orkan sittandes i en tunna. Matematik blir ett hatämne. I ämnet svenska finns fortfarande glöden, hon skriver berättelser som är fantastiska, när du får höra dem, men när du ser berättelsen som kommit tillbaka från frökens röda rättelsepenna ser pappret ut som en polkagris, det är röda streck överallt. Men Desire älskar skolan!

I femte klass blir Desire utredd och man kommer fram till att hon har dyslexi, med stor svårighetsgrad. Hon älskar fortfarande skolan. Vill inte vara sjuk. Till årskurs sex börjar hon i högstadiet, ny skola, nya vänner, nya lärare… De nya lärarna är okej, men tror att Desire ”är lat” när hon inte kan. Ämnet engelska tycker att hon borde göra sina läxor? Men förstår de inte hur hon kämpar? Förstår de inte hur många timmar hon sitter och tragglar med sina engelska glosor och läser de engelska texterna om och om igen för oss i köket?

Jag, hennes mamma , berättar för hennes mentor ( och även är hennes SO-lärare) att man måste ta till vara på Desires vetgirighet, på hennes iver att slutföra sina uppgifter. Hennes glädje över skolan. Jag skriver e-mail till Desires samtliga lärare, jag berättar om Desires dyslexi. Jag bifogar även utredningen och ber lärarna att återkoppla. En ( 1) ämneslärare återkopplar. Det är Desires syslöjdsfröken, visst det förekommer teori i ämnet syslöjd, men det är lustigt att det är ett praktiskt ämne som vi får den enda återkopplingen ifrån. Inget från ämnet svenska, inget ifrån matematiken, inget ifrån engelskan.

Det verkar som om lärarna i skolan beroende på hur de är som personer accepterar och stöttar Desire, eller tyvärr tvärtom. Fortfarande i åttonde klass tror hennes svensklärare att hon av lathet inte läst ut boken han gett i skoluppgift. Vad han inte vill ta till sig är att hon verkligen läser. Hon läser den förbannade bokens sidor inte en gång, inte två gånger. När hon har tragglat igenom samma sida 4 gånger eller mer kan hon likt kungen vända blad.

Desire kämpar på med sina skoluppgifter men får samtidigt det tufft i klassen när hon går i åttan, blir utstött. Blir annorlunda. Ingen går med henne. Hon får äta lunch själv. Grupparbeten blir en ångestladdad pärs. Lagsporter på gympan blir tortyr. Trots att hon blir mycket deprimerad och ledsen, kämpar hon på. Hon är aldrig sjuk. Hon pluggar varje dag. Varje helg. Hon läser böcker. Hon skriver noveller på sin fritid. Hon får panik för de stundande nationella proven som kommer i nian. Hon får panik för att hon inte kommer att klara sig. Att hon inte kommer kunna söka in till gymnasiet. Att hon ska få svart på vitt att hon inte kan. Åttan är ett riktigt skitår. Hon vill byta skola. Men jag och hennes pappa ber henne att stanna kvar. Att hon är så duktig som blir godkänd, att byta nu när hennes lärare sakta börjar inse hur mycket hon kämpar. Nu när de börjar se henne. Orkar hon verkligen börja om?

Efter sommarlovet, när hon åter är tillbaka till sista skolåret i grundskolan. Då möts hon av att klassen blivit omstrukturerad, den elakaste har bytt skola och Desire får återigen hänga med de andra på lunchen, hon har återigen någon att springa med på orienteringen och grupparbeten känns helt okej . Hon börjar hitta ett flow i skolan, hon får aha-upplevelser och äntligen kan hon läsa en text bara två gånger och få ett sammanhang. Hon fortsätter att plugga hårt. Läser böcker. Tar hem matteboken och pluggar extramatte, bara för att. Pratar engelska med mig hemma, vi låter ibland som två vilsna turister vid frukostbordet när vi morgontrötta ivrigt försöker komma på det ”rätta orden” för: kan du skicka flingorna, please. Komponerar egen musik, och skriver egna texter. Skriver noveller. Tar mod till sig och skickar till och med in noveller till olika tävlingar på nätet. Skriver dikter. Hon säger en eftermiddag på väg hem i bilen; – Mamma, jag tycker det är roligt i skolan. Jag LÄR mig så mycket som jag inte skulle haft en aning om. Vet du förresten hur en molekyl är uppbyggd..?

När de fruktade nationella proven startar på våren är stressen enorm. Vi laddar med dricka och jag köper kexchoklad och vindruvor för att ladda med energi under de långa provtillfällena.

Vi skrattar tillsammans i telefonen, vi kan inte sluta. Båda bubblar av fnitter. När hon fått tillbaka de nationella proven och hon har fått ett C i matte.. jag blir löjligt glad när jag tänker på det. Jag ryser och mina armar får knotter. Vi skrattar, nej vi jublar när hon ringer om provresultatet på svenskan Hon har fått ett B. Hon som kämpat och suttit med tårade ögon. Hon känner att hon fått revansch.

Den här resan hon har gjort. Den prestationen hon har lyckats med. Den är otrolig. Det kan ingen ta ifrån henne. Framtiden är hennes!

Pernilla

Hjälp oss gärna att sprida det här budskapet genom att blogga och länka till den här sidan!

Mer information om varför vi kan lära oss vad som helst hittar du här. Mer information om Allakando hittar du här.